Fredrik Söderholm gästade En jävla fest för en vecka sen och det blev ett riktigt härligt avsnitt; både djupt och lättsamt. Och roligt! Fredrik är öppen med att han hade ett kokainmissbruk för några år sen (något han också gjorde en dokumentär podd om!) så det fanns helt klart saker att prata om. Han har en stark relation till festande, om man säger så.
Nåväl, i varje avsnitt får gästen "Festliga frågan" - en klassisk lyssnarfråga som handlar om att fixa fest och som jag valt ut för just den specifika gästen. Fredrik fick hjälpa en lyssnare att svara på frågan: Hur kommer man över oron att festen inte ska vara tillräckligt kul eller cool? Vi enades i att det är två olika saker. Man ska sikta på att festen ska vara KUL men låt oss en gång för alla skita i att en fest ska vara cool. I alla fall så som jag tänker när jag tänker att saker är coola: d.v.s. stämningen är lite som på högstadiet och man är osäker på om man får vara med eller inte? På fest kan det här ta sig i uttryck att olika gäng står och snackar med varandra och ett gäng kanske har lite extra cool aura - man vill gärna bli inbjuden till att snacka med dem, men de har en svår utstrålning. Man blir osäker. Och det är ju fruktansvärt! För egen del tycker jag att det är pinsamt lätt att dras med och vid första anblick vill jag ha det här "coola gängets" godkännande, men vid snabb eftertanke inser jag att det inte är så himla kul med coolhet utan att jag mycket hellre är en bjussig person som fuldansar till Macarena. Folk är så rädda för att göra bort sig. Varför? Det blir mycket roligare om man inte tar sig själv på så stort allvar.
Hoppas och tror att jag tolkade Fredrik rätt och att han håller med mig om ungefär allt ovan. Vill ni göra en egen tolkning av svaret på festliga frågan om coolhet: lyssna på avsnittet med honom! Det gör du till exempel här!