Halloj! Det är eder självutnämnda sociala kompetens-expert. Den här gången stärkt av forskning som jag hittat genom podden Dumma människor och Peppe Öhmans blogg. (Peppe känns som en sister from another mister och Lina Thomsgård ska gästa En jävla fest i morgon. Någon som har en fråga till henne som jag bör ställa? )
Nåväl. Den här gången handlar det om att man blir som man umgås och som sin omgivning.
Bild från förra helgen när jag var på fest med tema Cowchella. Ett tema att härma rakt av då det var så bra!
I avsnittet "Bete dig som om folk redan tyckte om dig" pratar Lina och Björn om skillnaden i hur ens beteende om man tror att folk gillar en vs. hur man gör om man tror att de ogillar en. Självklart när man tänker på det. Man är mycket skönare mot de förstnämnda. Ler, bjuder på sig själv, skrattar, är varm o.s.v. Alltså är det mycket bättre att förutsätta att folk gillar en, man blir en härligare typ att vara med då. (Och det är ju också så mycket mer avslappnande för en själv att förutsätta att man är omtyckt.)
Peppe tar upp en artikel som beskriver något som kallas kundvagnsteorin och skriver bland annat såhär: " Har ni hört talas om kundvagnsteorin? Beroende på hur du hanterar en kundvagn går det att avläsa om du är en god människa eller inte. Att inte lämna tillbaka kundvagnen bryter inte mot någon lag, ingen bestraffar dig för det, men genom att köra tillbaka den det hjälper du andra. Är folk ordentliga och visar att de tar ansvar över gemensamma utrymmen smittar det i sin tur av sig. För tillbaka din kundvagn."
Det påminner mig om när jag gick en kort eventkurs i samarbete med Way out west och festivalarrangörerna påtalade hur viktigt det var att det var rent och snyggt - för det påverkade så mycket hur besökarna betedde sig. Risken för onödigt stök minskade drastiskt beroende på om miljön var snygg eller inte.
När man tänker på det är det rätt självklart. Man beter sig så som ens omgivning gör, både när det gäller personer och den fysiska platsen. Börjar någon pilla med telefonen när man umgås är det lätt att man själv börjar göra det. Om någon frågar hur man mår frågar man ofta tillbaka. Om någon är snäll och hjälpsam ökar ens egna lust att också vara det. Som Fredrik Söderholm, som hyllat mig till skyarna de senaste månaderna. Jag vill verkligen ge tillbaka till någon som är så generös mot mig. (Köp hans bok som släpptes idag!) Och så vidare!
När man är i ett välstädat och prydligt hem beter man sig därefter, det kan bli på gränsen till stelt. Är man i ett smutsigt hem är det lättare att smita in med skorna på utan att det känns som att det spelar så stor roll.
Med andra ord: Det gamla ordspråket om att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad är rätt träffsäkert.
Leenden och ögonkontakt eller blicken på mobilen och ett likgiltigt kroppsspråk? Jag väljer såklart det förstnämnda och där är jag förhoppningsvis inte unik.
